missflingan

Tiden springer.
Jag befinner mig på tåget, men har ingen koll på var jag är eller vem jag är.
Det är måndag och snart fredag igen.
Ja, äntligen helg.
Man hinner blinka-sen är det måndag igen.
Men stopp.
Tiden?
Livet?
Var är allt på väg?
Jag flyter med strömmen.
Gör allt som ska göras och bör göras.
Vardagen rullar på.

Jag känner ångesten komma krypande längs marken..
Ångesten tar tag i mig och sveper med mig..
Jag vet.
Jag vet mycket väl.
Jag vet att jag har mål och planer med mitt liv.
Måste bara bryta ner dem i mindre delmål.
Måste sluta låta dumma tankar och ångest och krav ta över min hjärna.

Jag är för svag.
Kan inte ens stå emot egna laster.

Jag är för lat.
Orkar inte ta tag i saker.

Var ska detta sluta?
Min mage, mitt hjärta och mitt  bröst har sagt till i dagarna..
Det har gjort ont.

Hur kommer man ur en karusell som inte stannar?